Nödvärn är en ansvarsfrihetsgrund. Av 24 kap. 1 § brottsbalken framgår att en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.^[1]

I dagligt tal används den något oprecisa tolkningen att ”inte använda mer våld än nöden kräver”. Lagen säger dock att våldet inte får vara uppenbart oförsvarligt. (Jfr Polislagen 10 §; våldet skall vara försvarligt). I vissa fall kan någon som använt sig av uppenbart oförsvarligt våld ändå gå fri från straff. Enligt Brottsbalken 24:6 skall man gå fri från ansvar ”om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.” Detta kallas nödvärnsexcess.

Lagen tar upp fyra omständigheter då rätt att bruka nödvärn föreligger:

1. Mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom.
2. Mot den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning.
3. Mot den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg.
4. Mot den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.

Källa: Wikipedia